En annorlunda december

Ibland tar livet en annorlunda väg

Den här hösten har då sannerligen inte varit som alla andra... Jag tycker ju det är bra med variation och nytänk, men den här gången gäller det min egen hälsa som genomgår utmaningar jag inte alls kunde föreställt mig. 

I onsdags var jag hos läkare nr 3 på vårdcentralen. Jag har en del att säga egentligen om det här, men tänker inte lägga någon energi eller hänga ut, så jag är tyst.

Efter att redan i oktober ha flaggat om biverkningar på den järnmedicin jag fick i droppet, försökt hävda att jag har en tendens att få de mest ovanliga biverkningarna och mitt fortsatta dåliga mående så är nu statusen för mig sedan i onsdags: Minst 4 veckors sjukskrivning och en möjlig första diagnos satt. 

Käftsmäll

Precis så kändes det, som att någon slog till mig hårt i ansiktet bara så där rakt upp och ner. 

I måndags började mina händer, främst handflator, blossa upp något enormt med ännu mer utslag/vätskefyllda blåsor/sprickor/fjällningar. Kortisonkräm hade inte hjälpt och i söndags avslutade jag en 10 dagars kur med kortison i tablettform för att lugna händerna och förhoppningsvis få mig piggare... 

I tisdags såg jag ännu värre ut, fick panik, sökte en kvinna mina kunder berättat mycket positivt om och jag fick en tid hos henne på eftermiddagen redan. Jag har försökt berätta om min orkeslöshet för läkarna, försökt få besked och utredning, men de ger mig en burk tabletter med kortison och hoppas bli av med mig. Det är känslan. Jag säger inte att det är så, men känslan var sån.

Nu arbetar jag med bl.a zonterapi och har en hel del kunskaper och erfarenheter själv, så jag ville att kvinnan skulle hjälpa mig att kolla energinivåerna och måendet på ett för mig mer trovärdigt sätt. Kaos i kroppen totalt, oreda i inre organ osv osv. Nålar i pannan, händerna, fötterna sattes. Hon pratade lugnt och vänligt, jag var i hennes fullständiga fokus och hon visade en sådan omtanke och vänlighet emot mig så jag bara av detta slappnade av. 

Balansering påbörjad

Kroppen har börjat balanseras upp. När allt det här sker så vet jag att kroppen reagerar med att först få en förstärkning i de symptom man har för att sedan klinga av och påbörja läkningsprosesserna som vi själva har inom oss. Så här fungerar även mina zonbehandlingar. Jag kan dock inte utföra dessa på mig själv just nu med mina händer och det är mycket bättre att få hjälp av någon annan som kan och vet vad det handlar om. 

Mina händer just nu är i katastrofläge! När jag kom hem i tisdags lyckads jag få ett samtal med en distriktsköterska som fixade en tid dagen efter till mig hos en 3:e läkare för att titta på mina händer. Han konstaterade att det med största sannolikhet är något som kallas PPP = Pustulosis palmaris et plantaris. Det är en form av psoriasis som främst rökare får, ca 95% är rökare. Han frågade mig 2 ggr om jag verkligen inte var rökare. Där satt jag 48 år gammal och svarade nej redan första gången och tänke andra gången han frågade att han verkade misstänka att jag ljög för honom :) Blev lite komiskt mitt i allt. Men jag har aldrig varit en rökare, även om jag försökte när jag var yngre... hahaha jag tillhörde dem som blev jätteillamående av rökning och hmmm jag är en ovanligt sällsynt prick i det mesta jag ;) 

Så summa sumarum: Jag tillhör de 5% som får den här sortens psoriasis utan att vara rökare... Det är rätt okänt annars varför den uppstår. 

Ska jag sätta fingret på det själv så tror jag att min kropp och mitt immunförsvar var så nedsatt efter lång tids järnbrist så att den är extra mottaglig, jag fick droppet med Ferinject, som jag inte verkar tåla då jag fick de mest ovanliga biverkningarna med hög feber och influensaliknande symptom med värk och hudåkommor som då satte sig på mina händer. Kroppen försattes i stress när den fick så mycket järn/medicin på en gång att ta hand om. I 2 månaders tid har jag försökt få till mer utredning och kontroll, men jag skulla avvakta först 3 veckor efter sista droppet, sedan skulle jag ta ett blodprov för att kolla järnvärden och då dessa var uppe i sitt rätta värde så... fick jag  själv återkomma, böna om en ny tid för att berätta om att jag fortfarande hade stora besvär i händerna och att jag fortfarande var så trött så jag knappt stod ut. Hela tiden har jag jobbat så mycket jag orkat. 

Kortisontabletter kom in i mitt liv

Då får jag som förslag på lösning att en kur med kortisontabletter på 10 dagar verkar som att detta skulle kunna funka! Läkaren var besviken på att jag inte piggnat till när jag fått upp både järn och blodvärde. Det borde jag ha gjort. Mest besviken var nog ändå jag?

Så motsträvigt säger jag ja, tack och amen till tabletterna och hoppas såååå mycket på att NU, nu är det dax för Jill att pigga på sig och bli fri från de dumma påfrestningarna i händerna!

I söndags tog jag alltså sista tabletten med kortison. Dagen efter börjar händerna blossa upp ännu värre än någonsin, tisdag är de svullna och hemska, onsdag ännu värre! 3:e läkaren säger då också att kortisontabletter kan utlösa PPP, men det kunde ju ingen ana att jag hade :( 

Idag, fredag, har jag landat ner i allt lite grann. Mina händer ser ut som om jag vore spetälsk. De svider som syra varje gång jag smörjer in mig och det måste jag göra ofta, minst en gång i timmen, med en fet salva. Morgon och kväll måste jag ta den starkaste kortisonkrämen och jag måste ha bomullsvantar på mig för att skydda och lindra lite. Det kliar och gör vansinnigt ont! Jag ska bespara er bilder på hur jag ser ut, för jag kan tänka mig att en del av er hade mått direkt illa av att se hur det ser ut faktiskt... Jag fjällar hud och som spröslar omkring mig här hemma och alla fingertoppar är fulla med blåsor så jag har svårt att skriva. 

Avbokningar - mitt hjärta blöder!

Så mitt i allt fick jag sätta mig och börja ringa alla mina fina kunder för att avboka och berätta kort om läget. Jag har varit nästan helt fullbokad hela december och mitt hjärta blöder... 

Jag vet att hälsan kommer först och det gäller även för mig. Men mitt lilla skötebarn och företag, alla mina fina kunder.... en del har sett fram emot sin behandling extra mycket och fått vänta lite på en tid, en del har fått i presentkort och ville så gärna bli lite extra fina innan julhelgen. 

Nu ska jag straxt fortsätta ringa vidare till mina fina kunder. Jag vågar inte ens boka in nya tider än förrän jag ser hur allt utvecklas och förrän jag varit på hudmottagningen för att få svart på vitt att det faktiskt är PPP och vad det innebär för mig. Jag tänker inte tänka på "worst case scenario" ännu, utan lugna mig och ha tillit att kroppen och händerna kommer läka ut. Har jag förvärvat sjukdomen så kan jag bli av med den, är mitt motto nu.

Jag har gjort en första plan!

I onsdags däckade jag ihop efter dagens besked och grät en del, sov en del och bara lät mig va i det. På kvällen började meddelanden komma till mig efter att jag spelat in en kort filmsnutt och berättat för de närmsta om mitt läge. Två fina vänner dök upp under kvällen för kramar, blomma och pepp. All omtanke och kärlek gjorde att jag liksom stod ut.

När jag la mig kom en tanke flygande och jag påbörjade en plan. Igår omsatte jag planen och ser fram emot vad det här ska ge. Som en fin person sa till mig i onsdags: "Jill, det här går att fixa! Allt kommer handla om hur du hanterar det här nu. Om du väljer att fokusera på att det kommer ordna sig och bli bra, så blir det så också och läkningen kommer. Väljer du att deppa ihop och tänka en massa negativt, så kommer det bli så mycket svårare och du kanske inte blir bra på det sätt du önskar. Det är ditt val." 

Det här var vad jag behövde höra. Dessa ord kommer jag bära med mig som mina ledord. För jag vet ju att det stämmer. Det är så jag lever och det är så jag lär vidare till andra. Att ha tillit, att våga lita på att allt kommer ordna sig, att allt har en mening och att när man går igenom svåra utmaningar kommer man ut starkare på andra sidan. 

Från svag till stark igen

Det är inte alls meningen att verka så jäkla käck hela tiden. Det här är svintufft och jag är ledsen också. Smärta från helvetet mellan varven och energinivån är ännu väldigt låg. Jag är mitt uppe i det värsta nu. Men jag försöker se bortom detta, ser mig som frisk igen! Jag är stark, pigg, full av energi och nya saker kommer ta plats i mitt liv som ger mig så mycket mera än det som är just nu. Jag bara vet att det kommer bli så, jag känner det redan nu och för mig innebär det att viss smärta avtar och glöms lite. 

Ok, jag har mitt företag, ingen inkomst och gud vet när/om jag får pengar från försäkringskassan. Som liten egen företagare är det här en mardröm då ingen annan kan hjälpa mig att få in pengar eller vara vikarie... Min man har nästan fått tjata på mig om att hälsan går före jobbet oavsett. En utmanande tanke, som jag vet att mina nära tänkt men inte vågar säga till mig... Tänk om det är så att det behövde bli såhär illa för att Jill skulle fatta att hon måste vara sjuksriven ett tag? Det är ok! Jag har själv tänkt att så är det ju så klart. Annars kan man som liten egen företagare inte va hemma. Det måste säga pang och man måste få en eller flera käftsmällar och jag tror att ni fina förstår det också. Ni bryr er om mig, ni vill mitt bästa och jag älskar er för det! 

Nu ska jag ta hand om mig och vila mycket

Jag har tagit hand om mig hela tiden. Men inte tillräckligt. Vila, ut i friska luften, kanke nästa vecka boka in några fikor med vänner. Fylla på med energi, kärlek, omtanke och glada skratt. Inget depp! Precis ingen mår bra av det. Jag ställer mig frågan just nu: "Kan jag göra något åt det som processar i min kropp?" Ja, det kan jag och det är det jag skrev om. Det innebär fokus på det goda, fokus på sånt som jag vill göra, som gör mig glad och fortsätta jobba vidare med min egen självkänsla och stärka mig. 

Jag älskar att ge! Jag är inte så bra på att ta emot eller att be om hjälp. Vill inte vara ivägen, inte ta plats, inte va till besvär. Livet handlar om balans mellan allt. Balans av att ge och få/ta emot. Jag gissar att jag är som de flesta andra? Vissa saker får vi öva på länge för att få in i våra system. Nu ska jag öva vidare och lägga mig en stund. 

Jag vet inte om jag just nu kommer skriva mera. Det här är utlämnande och jag har egentligen inga problem med att våga vara öppen och berätta. Jag tycker vi behöver vara ärliga och inte låtsas att allt bara är bra. Men jag väljer fokus på det goda så mycket jag bara kan.

All kärlek, omtanke & respekt till Er!

Kram Jill

7 dec 2018