Föreläsning

Föreläsningen igår

Gick jättebra! En liten skara, men intresserade och engagerade i det jag hade att berätta. Det finns inget mer givande än när det berör och sätter fart på tankeverksamheten hos de som lyssnar. 

/45516861_308718683061554_2040699508207124480_n.jpg /45555177_219803505394547_5496604870888652800_n.jpg

Jag vill nå ut till många, berätta hur det är att leva i en familj där det finns funktionsnedsättningar. För att det behövs och för att det saknas massor av förståelse för oss föräldrar och anhöria. 

Se gärna min filmsnutt med lite reklam för mina föreläsningar: https://www.youtube.com/watch?v=FjTjUM2Hlt0&feature=youtu.be&fbclid=IwAR0LZLj9_s_mty45SXMQn08_DNKD0XlZ8nezhDBvc3SXbbxjJxdzAPbKoaE

Vi lever med handikappet 24 timmar varje dygn!

Visst snurrar livet på för alla och vi slänger oss allt som oftast med ursäkten: "Jag har inte tid". Jag har skivit om det här innan, vad jag tycker om den meningen. När jag är ute och föreläser om föräldrarperspektiv så tar jag det i en annan aspekt också.

Vi skapar oss vårt liv själv. Fyller vi på varenda minut med något att göra så har vi själva ansvar för det. Att stressa halvt ihjäl sig för att hinna med jobb på heltid, köra barnen till massor av aktiviteter, handla, städa, tvätta, egna intressen ja osv... så väljer du faktiskt det själv. Du kan begränsa och skala av en hel del för att få till en harmoni i din familj. OM du stannar upp lite och tänker/känner efter vill säga...

Jag kan inte säga till min son: "Idag har vi mycket som ska hinnas med. Idag hinner vi inte med att du är handikappad hela tiden, idag kan du vara det mellan 7-7.50 på morgonen hemma och sen en stund när vi kommer hem. Sen är det full fart vetdu och då hinner vi inte, vi har inte tid för ditt handikapp idag!".

Förstår ni? Vi kan inte välja. Vi kan inte skala av. Det har vi redan gjort genom att avstå en massa saker som andra familjer gör. Dels för att det inte skulle funka att stimma runt efter en lång dag i skolan och på fritids, dels för att det sällan finns aktiviteter som är anpassade. Finns de så är det ju inte helt säkert att man kommer iväg ändå, för just denna kväll kaosar allt. Det är sånt vi måste tillrättalägga och ofta blir vi ganska isolerade hemma då lugn och ro behehövs, mer eller mindre förberedelser behövs, rutiner som behöver vara de samma oavsett veckodag och tider. 

Ibland önskar jag att jag levde i en sk. normal familj. Så jag slapp den oro, de ångestattacker, all förberedelse och tillrättaläggning som krävs hemma hos oss. Mycket går på rutin här hemma och vi har vant oss så mycket att vi oftast inte ens tänker på det. Skönt så för annars hade man väl blivit mer knäpp än man är :) 

iMen för det mesta är allt helt ok, för jag vill att min Sebban ska vara den han är. Mitt mål är att han ska få leva ett tryggt och innehållsrikt liv, vara lycklig med sitt och ha harmoni. 

Uppdrag gransknings program "Bakom stängda dörrar" tog rejäl fart i mig

Det här kan bara inte få fortsätta pågå! Det kan bara inte få tillåtas mer nu! Det får vara nog nu! 

Massor av känslor rördes upp i mig. Skräck och ångest kom över mig. Så många empatilösa människor det finns. Vad är fel? En del hävdar okunskap och ja, till viss del saknas massor av kunskaper. Men för jisse namn, bara för att du inte kan en sak innebär det ju inte att du automatiskt blir ond och känslokall? Eller? För hur ska det förklaras att människor kränks, blir sexuellt utnyttjades, skadas svårt och en del till och med dör inom denna personkrets? För att de inte själv kan säga allt de vill, de saknar tal, de har låg IQ, blir stora och vuxna, men med ett litet barns förmågor som kvarstår. Jag tänker att dessa människor i personalen som beter sig illa inte har förmåga att se människors lika värde. De verkar tänka/tycka att äsch, de kan ju ändå inte fatta och berätta vad som hänt så vi ingen behöver veta att vi inte gjorde som vi skulle eller att vi bar oss illa åt. 

Det är illa och det är allvar. Ändå väljer de flesta att titta bort för det ingår/angår inte dem. Men vet ni, vem som helst kan livet ändras för. Det må låta hårt det här, men en plötslig sjukdom, en olycka kan förändra det mesta för en människa. Då blir det plötsligt aktuellt. För alla föds inte med ett handikapp. Det kan komma plötsligt och då tillhör även din familjemedlem plötsligt "personkrets 1" och behöver massor av stödinsatser från andra. Det är en så utsatt grupp av männsikor och det skulle inte ens vara tillåtet att personer som ledningen vet att de inte sköter arbetet får stanna kvar. Men det får de tydligen. Annars hade kanske inte Måns, 17 år, drunknat i ett badkar på ett kortidsboende? 

Orkar du, så se programmet. Det är riktigt jobbigt, men viktigt att synliggöra. För de här verksamheterna/yrkesgrupperna behöver få strålkastarljuset på sig nu och anstränga sig för att visa att de inte har något att dölja. Det handlar om yrkesstolthet och att vara ett proffs i sitt arbete. Det borde vara en självklarhet som anställd, i vilken position du än har, att du förstår att du är där för att sköta ditt jobb för du får betalt för att göra det. Du får inte betalt för att ligga på soffan och dricka kaffe i personalrummet och glo på tv när det finns boende som behöver din uppmärksamhet och närvaro för att leva sitt liv. 

Här är länken till programmet: https://www.svtplay.se/video/19851220/uppdrag-granskning/uppdrag-granskning-sasong-19-avsnitt-9-1?fbclid=IwAR2ZWir_ufXbrJoQSjbryVUcyAZDr5NGLxTs29m1jo9M0aArZhC6_nCFuIs

Det finns så mycket kompetens hos oss föräldrar som borde tas till vara på och det kommer alltid löna sig att samarbeta med oss istället för att motarbeta och inte tala om vad som händer. Även om våra barn fyller 18 år och blir myndiga så borde ni har vett att förstå att våra barn behöver oss. Ni har inte rätten att göra som ni vill och säga att ni frågat våra barn och de är myndiga nu och att ni inte behöver fråga oss. Tycker Du att det är ok att fråga en 3-åring om de vill ha en starköl, skapa egna konton på internet till dem osv? Utan att fråga mamma och pappa först om det är ok? Skäms på er som skyller på att ni vill hjälpa våra barna att frigöra sig och bli självständiga! 

Jag vet att jag sticker ut hakan och är obekväm, men det är min förbannade skyldighet som ansvarstagande mamma att göra det! Ni får tycka att jag är precis hur jobbig som helst, för jag kommer fortsätta tills ni förstår! Ibland känns det som att man måste bli arg och säga skarpa ord innan någon lyssnar eller tar en på allvar. Så då får vi väl göra det... 

//Jill

6 nov 2018