Sjukvården - en krånglig tidskrävande

Samlar egna erfarenheter nu (tyvärr)

Min lilla historia börjar bli en lång följetång nu... 

Ska jag sammanfatta så här långt i processen så är det: 

1 - Krångligt!!! Massor av kontakter, berätta och ta om hela grejjen mååånga gånger. Snacka om att det hur lätt som helst kan bli både missförstånd och fel i journaler när det gäller historiken berättat från patienten! De frågar, skriver, frågar igen och skriver och sen ställer de en fråga på det som sagts som är i helt fel ordning osv osv. Man blir ju snurrig själv fast man vet sin historia.

Tips från mig är att ta bilder och dokumentera. Nu ska jag för exempel maila över hela förloppet som jag fotat till hudläkaren. 

2 - Det tar tid!!! Tid är relativt, men när man är sjuk och mår riktigt dåligt så kanske det inte känns ok att behöva vänta på en tid till specialistläkare i 2-3 veckor ens om man lider och har ont, är orolig, rädd och stressad. Men det finns inget att göra åt det har jag hört ett antal gånger nu. Ingen lindring förutom det fördömda kortisonet! Blir smått tokig på att detta "universalmedel" som de själva medger kan både utlösa och förvärra det jag drabbats av, i nästa andetag är jätteviktigt att ta. Trots att det nästan finns "bevis" på att det utlöser reaktioner i min kropp och inte lindrar på önskat vis. OM det hjälpt mig, då hade jag varit så tacksam! Men nu har det inte det och ändå är det detta som är enda planen i dagsläget + Atarax för att lindra klådan på natten så jag kan sova någorlunda + värktabletter så jag får bort udden av smärtan när det varit som värst. 

Den 19 oktober i år

Det var då hudeländet började. Det har jag skrivit om innan. Ferinject i droppform var nog inget vidare för mig och det verkar som att vissa ser kopplingen, medans allt så klart är högst oklart och aldrig kommer gå att bevisa. Kanske om de första reaktionerna på mina egna farhågor och tankar hade tagits lite mer på allvar? Jag tycker att vi som tvingas bli patienter i den vanliga sjukvården oftast tas ifrån vår egen kroppskännedom och känsla. Som om vi inte kände oss själva bäst och vår känsla/reaktion... Men så klart, sånt här kan du ju som privatperson aldrig komma någonstans med i någon större utsträckning. Inom sjukvården accepterar vi bara och så väntar vi, väntar, väntar och är sjuka under tiden. Våra liv sätts helt enkelt på paus. 

Sammafattning

Så den 19/10 började det som sedan tillslut den 5/12 resulterade i minst 4 veckors sjukskrivning. 3,5 vecka har passerat sedan dess och idag fick jag besöka hudläkare. De tog en biopsi på ett av de nyaste utslagen som numera har kommit så långt ner som till smalbenen efter att ha hunnit passera hela min övriga kropp. Det började i båda händerna. För 9 dagar sen övergick nässelutslagen över hela kroppen till att börja blossa upp till stora fält med hudflossande, sedan vätska sig och slutligen stora sår med var i :( 

Det har gjort vansinnigt ont, kliat så jag nästan blivit galen och varit så eländigt att jag nog faktiskt aldrig varit med om värre. 

Så vad gör man?

Nu har jag kanske lite mera kunskaper och erfarenheter än de som inte jobbar som bl.a jag gör. Jag har också många bra kontakter och har fått alternativ hjälp som fungerat bra! Det kommer jag inte att skriva så mycket om just i det här inlägget, men återkommer när det passar.

Läkningsprocesserna som pågår är rätt häftiga mitt i allt elände! Både jag och min make är häpna och tycker det är lite fräckt också att se hur såren läks. Han är min "smörjare" av ryggen som jag inte kommer åt själv och har därmed blivit högst inblandad :) 

Jag har ingen universal lösning på hur saker skulle kunna göras bättre. Konstaterar bara att det som är idag inte handlar så mycket om personalen och deras bemötande alls. De flesta är mycket tillmötesgående och duktiga. Att det finns rötägg inom denna bransch är väl inget undantag, men det får man låta rinna av. Däremot är det åt skogen att inte varje människas mående bättre kan respekteras och hanteras genom att få vård när man behöver utan att behöva lida massor under en lång tid. Jag är medveten om att många får vänta mycket längre än mig, så jag är inte ute efter att vara värst på nåt sätt. Konstaterar bara att det inte är respektfullt eller empatiskt. Vi är människor, inte maskiner som ska funka bara vi får en kortisonsalva eller piller i väntan på... Man blir sjukskriven och ska vila. Det har verkligen behövts i mitt fall. Så trött jag varit och är! Helt galet. Men om det nu är inflammationer som härjar så är det klart att det frestar på orken och så är man ju en smula orolig också för vad det kan vara? 

Förlängd sjukskrivning, då stöter man på patrull

Det är inte så enkelt att få ett läkarintyg på en förlängd sjukskrivning heller. Man kan ju inte gärna ringa en vecka innan heller, för då hoppas nog alla normalt sunda människor på att vara friska igen! Nu var jag ändå ute i god tid då både jag och läkaren på hudmottagningen inser att det inte kommer räcka att vara hemma nästa vecka också. Alla helgdagar förminskar ju och krånglar till det lite. Dgarna på sjukintyget tickar ju ändå trots röda dagar... så jag hamnade nu mellan stolarna. Hudläkaren sa att det var bättre att samma läkare som skrev första intyget förlänger, annars kan det bli knepigt i Försäkringskassans rutiner. På VC har de ingen tid till mig och nu kan jag inte få tag på läkaren jag var hos tidgare idag. Jag är så trött nu så jag hade behövt gå och vila, men jag får sitta i en ny telefonkö till vc igen då jag måste lösa och helt enkelt får vänta... men jag vet att det kan bli trubbel nu med FK. 

Alltså, jag förstår verkligen att folk bryter ihop :( Vad gör man när man mår dåligt? Vilar, ska vara rädd om sig osv... det önskar vi ju varandra och det sägs ju till alla, men det är en sanning med modifikation för här kommer stressen in och man blir vilse i pannkakan av att inte veta om alla rutiner. Kanske har du varit sjuk för några år sedan, men det är säkert inte samma rutiner nu som då. Knepigt och jag vill verkligen inte tro att det här systemet är till för att jävlas, det "bara blir så" när vi lever i ett samhälle med neddragningar och annat. Sen har vi ju det här med läkarkonsulter som hoppar runt på vårdcentraler, jobbar några veckor emellanåt i Norge och andra instanser i jakten på bra betalt och mer ledighet... eller är det inte så det är? Nästan fnissar när jag skriver det här ;) Det kanske bara är en skröna? Vad vet jag eller vi egentligen? Men något är ju också fel när läkare inte vill ha en fast arbetsplats och hoppar rundor, ja som många andra också gör med jobb i Norge. Förstår att det lockar med bättre betalningar och vad jag förstått också måste vara bättre villkor och humanare arbetsmiljö, för annars vet jag inte varför man åker hemifrån.. ja det här är ju bara en del, men problem finns och det är angeläget för alla då man aldrig vet när man blir sjuk. 

Nu är det fredag eftermiddag klockan 14.12 och jag sitter här i samtalskö med plats nr 6. Kl 14.30 stänger de och sedan öppnar de inte igen förrän min sjukskrivning går ut och då står jag där... (Jag hann precis! Tid bokat i v.2 och då får vi se vad de säger). 

Man vill skrika och göra sin röst hörd nånstans!

Men vem orkar bry sig? Ingen, för alla har gett upp det. Vi flimrar omkring, tar in korta rubriker och orkar inte ens tänka på att de kanske är vinklade utan det får duga och bli vår "sanning". Så kanske är det så att ingen alls kommer läsa det här, för det tar sån tiiiiid :) Jag håller med! Men jag behöver ändå häva ur mig soppan nånstans.

Kontentan än en gång blir

Att jag verkligen har fått en nära insikt i hur det fungerar (eller inte) i vanliga sjukvården. Jag inser och förstår min egen lilla viktiga funktion i mitt företag. Ibland får jag vara en mellanhand, ibland får jag vara en sista halmstrålösning när personen gett upp allt annat och för vissa (ganska många) blir jag en hjälpande, förstående, ödmjuk och respektfull hand. 

Jag inser och förstår värdet i att vi finns, vi komplementära terapeuter, som visserligen jobbar på ett annorlunda sätt men samtidigt alltid är noga med att hänvisa till läkare vid oklarheter. Vi ska aldrig sätta diagnoser eller säga att vi kan bota någon, men att erbjuda hjälp och lindring är något som vi är bra på. Fast jag ska egentligen bara prata för mig själv och sen en "hel hög" av duktiga terapeuter som jag själv har besökt för egenvård. Vi är ganska många med olika kompetenser och där jag själv stöter på patrull ger jag alltid ett namn på någon annan som kan erbjuda hjälp. 

Vi är viktiga och vi ska sträcka på oss. Det här ger mig också fler verktyg och insikter till de planer jag har inför våren 2019 på JILA 4 goodlife. Så jag har tillförsikt och gott hopp om att snart bli frisk och fortsätta utveckla mitt företag och mina tjänster till att bli ännu bättre! 

NU ska jag gå och vila en stund. Helt utmattad och inser att nästan hela dagen har gått åt till att hantera min sjukskrivning med läkarbesök, massa telefonsamtal och orken är borta - poff! 

Till sist vill jag önska alla som orkat läsa ända ner ett GOTT NYTT ÅR!

Välkommen 2019 med nya friska ( :) ) tag! 

Kram från Jill

28 dec 2018