Varför inte göra nåt åt det?

Jag hittade de här raderna som jag börjat skriva på i somras... 

Nu har det gått ett tag sedan och vi är mitt uppe i hösten, mindre än 2 månader till det är julafton. Just den här hösten känns det som att många har mycket att kämpa med. Är det någon mer som upplever det så att människor omkring er är trötta, har mörka ringar under ögonen och inte riktigt orkar vara närvarande? Mina rader nedan känns fortfarande aktuella. 

Vem lyssnar Du på? När tar du dig tid att tänka igenom hur ditt liv ser ut? Vill du ha en förändring?

//Jil

Varför inte göra nåt åt det var min tanke idag i affären...

Kunde inte undgå att lyssna på en konversation mellan två män i min ålder, var inte meningen, men den ena mannen var rätt upprörd :/

De pratade om semestern som tydligen sabbats och inte blev som utlovat. "Allt blir sämre" "Så har man jobbat å sletit hela året och verkligen sett fram emot dessa fjuttiga veckor å så har de mage att gå in å ändra dem" "Ja, det är för jävligt, man bara kämpar och detta är tacken"... osv osv en stund innan de skiljdes åt och jag hade plockat färdigt på hyllorna med det jag skulle ha. 

Varje vecka hör jag människor som sitter fast i sånt de inte trivs med och känslan att jag skulle vilja sätta mig ner och snacka en stund med dem kommer alltid när jag hör sånt här. Är nyfiken på att höra hur de resonerar med allt, med livet, jobbet och allt det där som skaver.

Jag skulle vilja få berätta, helt ärligt, att man faktiskt inte måste fylla sitt liv med sånt som skapar motstånd. Det går att göra något åt det, OM man nu vill det alltså. För ibland undrar jag om man verkligen vill det eller mest hamnat in i alla de där invanda automattankarna. Det känns också som att de blir fler ju äldre jag och andra i min ålder blir.... så onödigt tänker jag!

Men faktum är att jag mött så många människor som är så skeptiska, så rädda för förändring och som att det liksom går på automatik att vara negativ innan man ens lyssnat. 

Vem vill folk lyssna på? Vem vill de tro på? Vem vill de inspireras av? Eller är en stor del av befolkningen så avtrubbade att vi inte orkar lyssna på något utan bara häver ur oss all skit på varann utan någon eftertanke?

För vi som är lyhöda, som har gjort de där förändringarna för att det ska sluta skava så förbaskat, vi tänker bara: "Varför inte göra nåt år det?" 

Så frågan är: "Måste livet vara en kamp? Måste vi göra en massa saker som vi egentligen inte trivs med och som vi inte vill göra? Måste det vara sånt motstånd i så mycket och så lite tid att göra det vi tycker är roligt? 

Kan vi inte få göra mer av det vi tycker är kul? Är det ok att skratta och njuta av livet utan att någon ska reta sig på att andra mår bra? 

Vad får ni upp för tankar när ni läser mina funderingar? Jag vill så gärna veta!

//Jill

 

29 okt 2017